Älskade DN

DN – är du där?

Posted in DN, journalistik by Paula Hammerskog on januari 10, 2010

Älskade DN betyder motsatta saker beroende på vilket ord man sätter först.

Min älskade DN.

Jag älskade DN.

Den här bloggen startas eftersom jag inte längre vet vad som gäller. Här tänker jag därför följa henne, tala om för henne vad jag tycker, vad jag tänker och hur jag känner för henne. Och med henne menar jag, för att undvika alla missförstånd, damen själv, alltså DN. Som är mycket större än den eller de som leder företaget och/eller tidningen.

Min kärleksaffär med DN började när jag var barn och läste Torsten Ehrenmark. Han var DN:s korrespondent i London och jag gick till bibblan i Kallinge för att läsa honom. Där började för övrigt också min kärleksaffär med London och där valde jag journalistik som framtidens drömjobb. Mina föräldrar älskade Ehrenmarks kåserier, böckerna stod på rad i bokhyllan hemma. Att prenumerera på DN var det dock inte tal om, det var en stockholmstidning och sådana behövde man inte. Blekinge Läns Tidning räckte.

När jag flyttade till Stockholm 1982 hamnade jag i en studentkorridor på Gärdet. Där hade vi en gemensam prenumereration och jag läste stolt. Att läsa en nästan egen DN var stort. Jag hade flyttat till en stad där det var naturligt. Jag fick vara med. Något år senare startade jag min första egna prenumeration och jag kommer fortfarande ihåg känslan under de första månaderna. Min DN. Bara min.

Torsten Ehrenmark var fortfarande kvar men DN hade då, även för mig, blivit mycket större än så.

När jag ett par år senare började en anställning som nyhetsreporter på DN var hela jag uppfylld av stolthet. Jag har aldrig senare, trots att jag jobbat på fantastiska ställen med minst lika kända varumärken, haft samma fysiska känsla av stolthet och glädje.

Kärleksaffären till DN har hållit i sig. Jag har många gånger funderat på att säga upp henne, några gånger har jag också gjort det. Då har prenumerationen blivit för dyr, det har varit när jag bott utomlands. Svenska beskickningar i London och Bern har sett mig sitta i en hörna och lusläsa. Det senaste året har jag och min man ofta diskuterat att avsluta prenumerationen, vi har både SvD och DN och vi läser sällan båda. Det senaste halvåret har vi insett att DN mycket ofta inte ens viks upp efter det att vi hämtat den i brevlådan utan går direkt till pappersinsamlingen utan att passera mina ögon. Det är om inte annat slöseri med papper.

I går var jag nära att följa med en grupp vänner som öppet tänkte sluta läsa DN. Men något höll mig tillbaka.

Jag vill ju inte. Jag vill ha DN. Men jag vill inte ha en dålig DN. En mesig DN. En hovsam DN. Särskilt inte en hovsam DN. När Gunilla Herlitz totalsågade årets roligaste text om Nobelfesten blev det inte bara för mycket, det blev direkt dumt.

Den här bloggen är mitt sätt att behålla DN. Ska jag blogga om henne måste jag ju läsa henne. Det har jag nästan helt slutat med. Det är synd.

Det ska bli intressant att se vilket ord som ska stå före Älskade DN.

Annonser

12 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Emanuel said, on januari 11, 2010 at 9:32 f m

    Wow! Det här blir spännande läsning!

    • Paula said, on januari 11, 2010 at 5:57 e m

      Det ska i alla fall bli spännande att skriva…

  2. Henrik Stadler said, on januari 11, 2010 at 11:40 f m

    Fantastiskt skrivet. Känner igen mig på pricken. Stora tankar i ett litet huvud, hur ska jag förhålla mig till DN i framtiden? Inget klart svar än men de 27-åriga trohetsbanden upplöses mer och mer och mer och …….? Ska det vända innnan det är försent?

    • Paula said, on januari 11, 2010 at 6:00 e m

      Det tycks som om rätt många funderar över sitt förhållande till just DN, det har kommit ett 20-tal mail om det under dagen. Själv undrar jag hur många tidningar folk har just förhållanden till, det kanske är vanligt? Oavsett vilket måste ju DN fundera en del på varför folk talar om att säga upp sitt förhållande. Inte sin prenumeration.

      • Jardenberg said, on januari 11, 2010 at 9:47 e m

        Hoppas du skaffar dig ett ok på att lägga ut en del av dem – jag tror det är viktigt att se att det är många röster i frågan.

  3. Eva Appelgren said, on januari 11, 2010 at 3:04 e m

    Åh, vad jag känner igen det där velandet; säga upp, inte säga upp, säga upp, eller…

  4. maxtiotar said, on januari 11, 2010 at 5:37 e m

    Bra formulerat!

    Hela Nobelhistorien känns konstig men visst finns det fortfarande anledning att läsa DN. Föutsatt att man läser papperstidningar ö h t.

    • Paula said, on januari 11, 2010 at 6:03 e m

      När du skriver att det fortfarande finns anledning att läsa DN om man läser papperstidningar (vilket jag då gör i stor utsträckning), vilka anledningar tänker du då på?

      • maxtiotar said, on januari 11, 2010 at 6:42 e m

        Hej!
        Att mycket av min dagstidningsrelation bygger på närvaro och utseende. I fall jag skulle läsa enbart webtexter vore DN betydligt mindre åtråvärd, då kan jag nästan snabbläsa vilken tidning om helst. Dessutom skulle inte Stina Wirséns illustrationer fungera så bra på min laptop… … utan andra jämförelser vore det som att välja mellan min närvaro i kyrkorummet och radioandakten.

        /Magnus

  5. Martin Kreuger said, on januari 11, 2010 at 8:03 e m

    Hej Paula,
    Bra och angeläget! Samma känsla har gnagt i mig länge, så tack för att du sätter ord på den. Mina DN-grubblerier handlar om något mycket större än att stoppa autogirot till prenumerationsavdelningen. De handlar om steget att lämna en djup, viktig och hittills livslång relation för att den är döende.
    Jag skulle dock önska att både du och andra lyfte blicken lite från Nobelhistorien. Herlitz beslut att porta en enskild frilansare tolkar jag som en första markering mot den rätt obehagliga mobbningsattityd som genomsyrar Kulturdelen. Många skribenter där kostar på sig tarvligheter och tjuvnyp till höger och vänster (fel: enbart till höger) som visar att de inte alls förstår vilken maktposition det är att skriva på DN Kultur. Och detta sker, som med all mobbning, under täckmanteln ”humor”. Elakheterna är ”roliga” eller ”satir” och håller man inte med är man tråkmåns, moraltant eller rätt och slätt en tönt.
    Kanske läser jag in för mycket i Herlitz Nobelbeslut, men det är ett faktum att hennes utspel i P1 var en knäpp på näsan på kulturchefen Maria Schottenius. Det naturliga hade varit att Schottenius hade hanterat denna relativt lilla personfråga offentligt.
    Men för mig har hela Kulturdelen länge varit ett stort problem. Att säga att jag är obekväm med vänstervinklingarna och radikalfeminismen är en underdrift. Hur kan Sveriges viktigaste kultursida få vara så ensidig år efter år? Jag kan inte komma på någon bättre förklaring än att redaktionen tror att den har till uppgift att balansera de liberala åsikterna på ledarsidan – som om DN vore sitt eget universum eller den sol som vi alla kretsar kring. Men dumvänster i Kulturdelen väger inte på något sätt upp eventuell dumhöger på ledarplats. Och läsaren gör inte ens kopplingen. Resultatet blir bara att jag känner mig utestängd från kulturbevakningen (som jag är väldigt intresserad av) eftersom tonen i texterna till slut blir outhärdlig.
    Men det där var bara en hypotes och en misstanke, som sagt. Kom gärna med invändningar.
    Sedan har vi DN:s nyhetsarbete och framför allt redigeringshantverket. Men jag har kommenterat alldeles för långt här redan, så det får jag eventuellt återkomma till.

    • Paula said, on januari 11, 2010 at 10:24 e m

      Jag tror inte heller att dikeskörningen med nobelklänningarna ska tas särskilt allvarligt när det gäller vad GH angrep. Den formen av journalistik är, som skribenten sagt ett antal gånger, en etablerad form. Jag använde mig själv av den som reporter på Expressen i ett antal olika sammanhang, från vinrecensioner till Gala Pettrar, alltså kändisvimmel. Kul att skriva, men också svårt eftersom det är en balansgång mellan det riktigt bra och det riktigt plumpa där mellanläget knappt existerar.

      Det intressanta är ju den offentliga sågningen, och det märkliga (samt okunniga) resonemanget som stödde sågnignen. Det var därför jag tog upp den.

      Jag tror dock att du läser in för mycket i Gunilla Herlitz agerande när du ser det som en knäpp på näsan på Maria Schottenius. Konsekvensen blev ju det, men hade det varit målet finns det ju sätt att göra det som inte fått även Herlitz att tappa ansiktet. 🙂

      Det övriga resonemanget måste jag få återkomma till, det är intressant men ska tänkas igenom och formuleras mer överlagt.

      • Martin Kreuger said, on januari 11, 2010 at 10:54 e m

        Jo, det kan absolut vara så att jag tolkar för välvilligt. Framför allt borde resultatet av Herlitz utspel ha blivit bättre med PR-mått mätt.
        Men jag tycker det är alldeles för tidigt att döma ut Gunilla Herlitz. Hon agerar som den torped Thorbjörn Larsson borde ha varit. DN är i kris och när hon skakar om redaktionen gör hon sitt jobb, vilket jag hoppas att vi DN-älskare får skäl att vara tacksamma över.
        Som en sista kommentar till Nobeltexten vill jag lyfta fram en formulering av Niklas Ekdal på ledarsidan någon vecka senare. I en krönika om Tiger Woods beskrev Ekdal golfaren som att ”han har umgängesvanor som en italiensk premiärminister”.
        Där finns precis den vassa, eleganta, orädda och roliga formuleringskonst som jag menar att Linda Leopolds text saknar. Med en stram och lakonisk bisats drar Ekdal ner byxorna på två av världens mest kända och inflytelserika män när de lever över sina moraliska tillgångar.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: