Älskade DN

Snacka om att slå in en öppen dörr…

Posted in DN, journalistik by Paula Hammerskog on mars 12, 2010

Igår blev jag intervjuad av DN:s interntidning Myggan. Texten är visserligen mycket rakare och bättre än jag uttryckte mig (du milde vad det är svårt att vara tydlig när man pratar, jag borde verkligen kunna tala i klartext) men jag sa en viktig sak.

Jag sa ungefär att ”Ett av DN:s största problem är att känslan för nyheter har tappats bort, numera är majoriteten av det som står på nyhetsplats antingen reportage om saker vi redan visste om, eller nyhetstexter enligt formulär 1A om saker vi läste på webben någon annanstans i går.

I morse när jag öppnade tidningen (DN alltså, inte Myggan, den har jag inte, jag vet inte ens hur den publiceras numera), blev jag nästan full av skratt. På bästa nyhetsplats (åttan-nian) bredde ett reportage ut sig. Om något vi redan visste om. På näst bästa nyhetsplats, alltså sidan efter, följde ännu ett reportage som kan beskrivas på samma sätt, från samma plats.

Det är naturligtvis helt rätt att skicka en fantastisk reporter (Michael Winiarski) och en lika fantastisk fotograf (Paul Hansen) till Haiti för att berätta om det som hänt sedan jordbävningen. Det är naturligtvis lika rätt att de ska ha mycket plats i tidningen.

Ändå blir det helt fel.

1) Detta är ingen nyhet. Det här har vi läst om sedan ungefär dag fem efter katastrofen. Att lägga dessa texter och bilder här är rent slöseri, lägg dem i Söndag, eller i bakvagnen på huvudtidningen. Låt Paul Hansens bilder ta plats, men låt bilden, inte mallen (se punkt 2) avgöra storlek. Och låt Micael Winiarskis text ta plats, men låt texten, inte mallen (se punkt 2 igen) avgöra längd.

2) Huvudreportaget är gjort enligt DN:s nya mall, jättestor bild (oavsett om bilden är bra eller inte, den här råkar vara bra, den uppfyller dessutom DN:s nya giv att människor som är på bild ska vara glada, det ser gubben på bilden ut att vara), en huvudtext om själva saken på max 2700 tecken (helst kortare), en sidotext som är ungefär hälften så lång och två faktarutor. Låt mig säga en sak – vi läsare har genomskådat det tricket. Det märks att många faktarutor, för att inte tala om sidotexter, är där bara för att mallen säger det.

Förresten, lägg inte texterna i Söndag eller i bakvagnen, gör en hel bilaga. En chefredaktör hade nog gjort det. En VD förmodligen inte. Låt chefredaktören bestämma. Förresten igen, varför inte skicka samma reportageteam till Chile efter Haiti, låta dem göra liknande reportage där, lägg till en begåvad analys om vad, hur och varför saker ser olika ut – lägg så till något om omvärlden och dess reaktioner och agerande och DN har gjort en bilaga som kan användas i samhällskunskapsundervisningen. Med lysande texter och bilder.

För många år sedan jobbade jag på Expressen tillsammans med en nattchef som heter Bosse Andersson. En natt, när jag gjort en riktigt bra intervju som jag inte riktigt tyckte gick in på det trånga utrymme som då fanns till hands (vi talar nu om sådär tre på natten, tidningen bör vara ganska fylld då) ställde jag den hopplösa frågan ”Hur långt får det bli – som mest?”.

Bosse svarade med några ord jag tänker på varje gång jag skriver en text som är det minsta viktig.

– Inte längre än att varje bokstav har betydelse.

Att trycka in texter och bilder i mallar gör bara  osäkra skribenter, osäkra fotografer och osäkra tidningsmakare.

En sådan var (eller kanske är, jag tror Bosse jobbar kvar på Expressen) aldrig Bosse Andersson.

Nu är det dags att sluta skriva.

Gör om, gör rätt

Posted in DN, journalistik by Paula Hammerskog on februari 1, 2010

Signaturen ”Gullan” skriver i en kommentar till min förra postning att Gunilla Herlitz visst har givit en programförklaring.

1) Tidningen ska rikta sig till en urban läsekrets (och så en del om hur) samt

2) Tidningen (läs pappret) ska vara oundgänglig för den som vill hålla sig a jour med diskussionen i samhället.

I stand corrected, ettan är i och för sig ingen programförklaring som jag begriper, däremot tvåan. Det är ju en rätt exakt beskrivning av vad DN en gång var. En riktigt bra programförklaring som jag utan vidare köper. Som de flesta läsare säkert också skulle gilla att höra.

Det intressanta blir då vad DN:s ledning gör för att skapa denna produkt.

Man monterar ner nyhetsredaktionen. Nyhetsvärdering är till en del en fråga om tycke och smak – men journalistik är journalistik och dagens PR-byråplantering med jättebild på ettan av glad försäljare (som dessutom kommer igen inne i tidningen, jag vågar inte ens räkna antalet spalter han breder ut sig på, grattis ICA) är under all kritik.

1) Urgammal nyhet, det här har varit en trend så länge att normalläge uppstått. Har DN hört talas om ”närodlat”? Eller ser man att det hela numera (sedan minst ett år) också gäller mjölk som en stor nyhet?

2) Glad försäljare är naturligtvis roligt att ha med men var är de som kan något?

Det är naturligtvis enkelt att hitta exempel på sådant som inte funkar. Hur man ska få DN att bli en nödvändig tidning genom att montera ner nyhetsarbetet är dock obegripligt.

Hur man ska få DN att för fler än de redan frälsta bli en nödvändig tidning genom att i princip lägga ner nätet är lika obegripligt. Vore DN en modig tidning skulle DN ta betalt. En mycket bättre lösning än att lägga ut tre artiklar per dag.

Det intressanta med dagens tidning är att huvudnyheten är bra, och har spridit sig till mängder med andra medier. Den är att bankerna blir tuffare mot bolånetagare, allt fler hem säljs exekutivt. Jag har gjort en snabbenkät i ämnet och frågat vilken nyhet som är viktigast i DN i dag. Två av sju tillfrågade såg tidningen när de svarade, en av dessa två sa ”maten, det var någon i Uppsala som berättade om mjölk”. Den andra som hade tidningen kostaterade att dagens bästa nyhet är Sveriges seger i bandy-VM (pyttepuff i nedre högra hörnet, vet inte DN att söndagar är den största sportdagen och måndagar därmed en viktig sporttidningsdag).

Av de fem som inte hade tidningen i handen när de svarade, sa två att det måste vara bolånen, de hade visserligen inte läst tidningen, men de hade hört om det på radio eller sett det på TV. En av dem sa ”mjölk”, de två andra visste inte så noga, dock sa de sig ha läst tidningen. En av dem hade retat upp sig på kulturdelens sistasida som idag var en liten reklamspalt för diverse kemtvättar och andra hantverkare.

DN dränerar sig själv på kompetens genom att inte använda de resurser som finns.  Det borde ju inte ens vara svårt att göra en bra DN. Varför görs det inte?

DN – är du där?

Posted in DN, journalistik by Paula Hammerskog on januari 10, 2010

Älskade DN betyder motsatta saker beroende på vilket ord man sätter först.

Min älskade DN.

Jag älskade DN.

Den här bloggen startas eftersom jag inte längre vet vad som gäller. Här tänker jag därför följa henne, tala om för henne vad jag tycker, vad jag tänker och hur jag känner för henne. Och med henne menar jag, för att undvika alla missförstånd, damen själv, alltså DN. Som är mycket större än den eller de som leder företaget och/eller tidningen.

Min kärleksaffär med DN började när jag var barn och läste Torsten Ehrenmark. Han var DN:s korrespondent i London och jag gick till bibblan i Kallinge för att läsa honom. Där började för övrigt också min kärleksaffär med London och där valde jag journalistik som framtidens drömjobb. Mina föräldrar älskade Ehrenmarks kåserier, böckerna stod på rad i bokhyllan hemma. Att prenumerera på DN var det dock inte tal om, det var en stockholmstidning och sådana behövde man inte. Blekinge Läns Tidning räckte.

När jag flyttade till Stockholm 1982 hamnade jag i en studentkorridor på Gärdet. Där hade vi en gemensam prenumereration och jag läste stolt. Att läsa en nästan egen DN var stort. Jag hade flyttat till en stad där det var naturligt. Jag fick vara med. Något år senare startade jag min första egna prenumeration och jag kommer fortfarande ihåg känslan under de första månaderna. Min DN. Bara min.

Torsten Ehrenmark var fortfarande kvar men DN hade då, även för mig, blivit mycket större än så.

När jag ett par år senare började en anställning som nyhetsreporter på DN var hela jag uppfylld av stolthet. Jag har aldrig senare, trots att jag jobbat på fantastiska ställen med minst lika kända varumärken, haft samma fysiska känsla av stolthet och glädje.

Kärleksaffären till DN har hållit i sig. Jag har många gånger funderat på att säga upp henne, några gånger har jag också gjort det. Då har prenumerationen blivit för dyr, det har varit när jag bott utomlands. Svenska beskickningar i London och Bern har sett mig sitta i en hörna och lusläsa. Det senaste året har jag och min man ofta diskuterat att avsluta prenumerationen, vi har både SvD och DN och vi läser sällan båda. Det senaste halvåret har vi insett att DN mycket ofta inte ens viks upp efter det att vi hämtat den i brevlådan utan går direkt till pappersinsamlingen utan att passera mina ögon. Det är om inte annat slöseri med papper.

I går var jag nära att följa med en grupp vänner som öppet tänkte sluta läsa DN. Men något höll mig tillbaka.

Jag vill ju inte. Jag vill ha DN. Men jag vill inte ha en dålig DN. En mesig DN. En hovsam DN. Särskilt inte en hovsam DN. När Gunilla Herlitz totalsågade årets roligaste text om Nobelfesten blev det inte bara för mycket, det blev direkt dumt.

Den här bloggen är mitt sätt att behålla DN. Ska jag blogga om henne måste jag ju läsa henne. Det har jag nästan helt slutat med. Det är synd.

Det ska bli intressant att se vilket ord som ska stå före Älskade DN.