Älskade DN

Gör om, gör rätt

Posted in DN, journalistik by Paula Hammerskog on februari 1, 2010

Signaturen ”Gullan” skriver i en kommentar till min förra postning att Gunilla Herlitz visst har givit en programförklaring.

1) Tidningen ska rikta sig till en urban läsekrets (och så en del om hur) samt

2) Tidningen (läs pappret) ska vara oundgänglig för den som vill hålla sig a jour med diskussionen i samhället.

I stand corrected, ettan är i och för sig ingen programförklaring som jag begriper, däremot tvåan. Det är ju en rätt exakt beskrivning av vad DN en gång var. En riktigt bra programförklaring som jag utan vidare köper. Som de flesta läsare säkert också skulle gilla att höra.

Det intressanta blir då vad DN:s ledning gör för att skapa denna produkt.

Man monterar ner nyhetsredaktionen. Nyhetsvärdering är till en del en fråga om tycke och smak – men journalistik är journalistik och dagens PR-byråplantering med jättebild på ettan av glad försäljare (som dessutom kommer igen inne i tidningen, jag vågar inte ens räkna antalet spalter han breder ut sig på, grattis ICA) är under all kritik.

1) Urgammal nyhet, det här har varit en trend så länge att normalläge uppstått. Har DN hört talas om ”närodlat”? Eller ser man att det hela numera (sedan minst ett år) också gäller mjölk som en stor nyhet?

2) Glad försäljare är naturligtvis roligt att ha med men var är de som kan något?

Det är naturligtvis enkelt att hitta exempel på sådant som inte funkar. Hur man ska få DN att bli en nödvändig tidning genom att montera ner nyhetsarbetet är dock obegripligt.

Hur man ska få DN att för fler än de redan frälsta bli en nödvändig tidning genom att i princip lägga ner nätet är lika obegripligt. Vore DN en modig tidning skulle DN ta betalt. En mycket bättre lösning än att lägga ut tre artiklar per dag.

Det intressanta med dagens tidning är att huvudnyheten är bra, och har spridit sig till mängder med andra medier. Den är att bankerna blir tuffare mot bolånetagare, allt fler hem säljs exekutivt. Jag har gjort en snabbenkät i ämnet och frågat vilken nyhet som är viktigast i DN i dag. Två av sju tillfrågade såg tidningen när de svarade, en av dessa två sa ”maten, det var någon i Uppsala som berättade om mjölk”. Den andra som hade tidningen kostaterade att dagens bästa nyhet är Sveriges seger i bandy-VM (pyttepuff i nedre högra hörnet, vet inte DN att söndagar är den största sportdagen och måndagar därmed en viktig sporttidningsdag).

Av de fem som inte hade tidningen i handen när de svarade, sa två att det måste vara bolånen, de hade visserligen inte läst tidningen, men de hade hört om det på radio eller sett det på TV. En av dem sa ”mjölk”, de två andra visste inte så noga, dock sa de sig ha läst tidningen. En av dem hade retat upp sig på kulturdelens sistasida som idag var en liten reklamspalt för diverse kemtvättar och andra hantverkare.

DN dränerar sig själv på kompetens genom att inte använda de resurser som finns.  Det borde ju inte ens vara svårt att göra en bra DN. Varför görs det inte?

Annonser

Rädslan är aldrig en bra ledare

Posted in DN by Paula Hammerskog on januari 24, 2010

Det senaste halvåret har det stått rätt många artiklar i Resume och Dagens Media om allt som händer på DN. Inte en enda av dem handlar om den nya ledningens vision. Vad vill de med DN? Vem är DN i deras värld?

I stället handlar det om hur man utövar makt som tidningsledare. Om handgrepp, om att röra om i grytan.

Det är säkert bra att ”röra om i grytan”. Men vet man inte vad det ska bli av rätten man rör omkring i, är risken stor att den blir lika oaptitlig som ful. En sörja av oklara ingredienser. Undrar om det inte är precis det som håller på att hända nu.

Vad förklarar annars den ytterst märkliga historien med Linda Leopold. Eller dikesskörningen med annonsen från Solidaritet.

Kan det vara så enkelt att Gunilla Herlitz inte vet vad hon vill med DN?

Det tydligaste tecknet på osäkra ledare är att de försöker skrämma sin omgivning. Det kan de göra genom att omorganisera, ge oklara besked, låta folk söka om sina egna tjänster eller andra metoder vars enda syfte egentligen är att visa vem som bestämmer.

När man måste visa vem som bestämmer, bestämmer man bara formellt. Man kommer knappast att få något särskilt stort stöd. Man skapar knappast ett bra klimat.

Gunilla Herlitz ledarskap förefaller bygga på rädsla. Hennes egen rädsla måste vara grunden för att hon agerar som hon gör, ingen långsiktig ledare skulle omorganisera, låta folk söka om sina tjänster, ändra tjänstledighetsregler eller låta i princip en hel redaktion göra ingenting – det brukar kallas utfrysning och skulle, om det gällde en annan men lika känd arbetsplats som den egna, förmodligen hamna på nyhetsplats. En långsiktig ledare skulle ha en vision, ha ett mål, förmedla det och få redaktionen att jobba efter det. Sedan skulle han eller hon lyckas eller misslyckas. Utan visionen kan man säkert producera en massa material – då blir DN ett informationsblad bland andra, säkert väl i klass med Mitt i Värmdö som i sitt senaste nummer berättar om succén med direktbussar till City. Två utmärkta tidningar som informerar om allt från ny gatubelysning till den bästa . Det som skiljer den från andra är i så fall en ibland rätt bra ledarsida (Hanne Kjöler om vargar för några dagar sedan är bland det bästa på länge) och Sveriges mäktigaste debattredaktion.

Ledarskapet bygger också på andras rädsla när de som får tjänster, eller rekryteras, ser vad som händer den som inte anses nå upp till standarden. Frågan är bara vad standarden är?

Det vore väl ändå mycket vettigare att först skapa sig en vision om vad man vill. Sedan gör det med de metoder som då är mest lämpliga för att uppnå det man vill.

Tvärtom känns kolossalt avigt.

En helt annat fråga – jag har fått en hel del mail om att jag borde skriva varje dag om just den dagens DN. Det är fullt möjligt att jag gör det framöver. Men inte nu, jag vill inte bli en DN-recensent (dubbelbetydelsen oavsiktlig). Tack dessutom för alla mail, det är ett 100-tal sedan jag började, 22 av dem kommer från anställda på DN. Återkommer om några av alla dessa mail.

Slasken, sumpen eller det svarta hålet?

Posted in DN by Paula Hammerskog on januari 14, 2010

En av DN:s reportrar har sagt upp sig. Ingrid Carlberg. Resumé värderar henne som tongivande, det är möjligt att de har rätt. Jag tycker hon är läsvärd och kunnig. Ord som kan användas om många av DN:s reportrar.

I Resumés kommentarsfält skriver Mike of Sweden ”Är det fler än jag som bytt från DN till SvD under de senaste månaderna? Herlitz fick mig att överge DN efter 25 år, och jag saknar den inte alls. Faktiskt kul med en ny kompis att kela med vid frukostbordet. (Inte otrogen utan i en ny relation)”.

Det här har rimligen inte med Inrid Carlberg att göra, hon är duktig men hon är inte DN. Det här har att göra med att DN kastar bort kunskap, förmåga, insikt och relation.

Jag vet inte om Ingrid Carlberg tillhör det gäng erfarna reportrar som hamnat i en slags övertalighetsgrotta sedan ledningen genomförde den nya nyhetsorganisationen helt nyligen. De som inte fick vara med. Oavsett om hon fanns där eller om hon fått en ny tjänst efter det hela havet stormar som genomförts är hon ju en av dem som inte används.

Att skapa en bra tidning handlar om bra hantverk, kunskap och fingertoppskänsla. Om människor som kan. Och som gör. Jag är rätt säker på att man på DN länge lidit av att för många kunnat men inte gjort (i alla fall inte tillräckligt). Lösningen på det är inte att kasta ut dem som verkligen kan. Lösningen är att få dem att göra. Just eftersom de kan.  Just nu gör många. Men de kan inte. Och saknar fingertoppskänsla.  Därför skriver Mike of Sweden som han gör.

En helt annan tanke – det är stiligt av Ingrid Carlberg att säga upp sig själv, det blir ju en lön mindre att betala. Klokare hade nog ändå varit att vänta något lite, och bli utköpt. För inte tänker väl de som hamnat vid sidan av låta sig sägas upp?

DN – var finns du?

Posted in DN by Paula Hammerskog on januari 12, 2010

För att en tidning ska vara relevant och intressant krävs att den är med. Inte bara genom att ta upp rätt saker, utan faktiskt har betydelse utanför sina egna väggar.

Från och med i dag kommer jag att skicka en (eller heter det ”ett”?) tweet varje gång jag ser DN, eller hör om eller av DN – utom de gånger då någon pratar med mig på grund av mitt bloggande om henne.

Ser jag henne på bussen? Pratar någon om vad som stått i tidningen i dag? Hör jag om vad hon gjort på radio? Marknadsför hon sig? Jag har funderat på om jag rör mig i för snäva kretsar för att det ska vara relevant, är buss 428 från Slussen en bra värdemätare? 474 från Värmdö Marknad? T-banan  Stockholm? Mina kunders kontor? Fem-sex stamkafeer där NSB i korsningen Tulegatan Odengatan ligger i topp? Limhamn om någon vecka, förhoppningsvis då också Helsingborg och Beddinge.  Norrtälje, Västerås, Väse, Växjö, sportlov i Åre? Jo, det kan nog funka.

Jag tänker inte aktivt söka, bara notera. Poängen med det är att se om hon finns där. Är hon tillräckligt intressant?

Jag undrar.

Andra som undrar kan följa @pauham på Twitter.

DN – är du där?

Posted in DN, journalistik by Paula Hammerskog on januari 10, 2010

Älskade DN betyder motsatta saker beroende på vilket ord man sätter först.

Min älskade DN.

Jag älskade DN.

Den här bloggen startas eftersom jag inte längre vet vad som gäller. Här tänker jag därför följa henne, tala om för henne vad jag tycker, vad jag tänker och hur jag känner för henne. Och med henne menar jag, för att undvika alla missförstånd, damen själv, alltså DN. Som är mycket större än den eller de som leder företaget och/eller tidningen.

Min kärleksaffär med DN började när jag var barn och läste Torsten Ehrenmark. Han var DN:s korrespondent i London och jag gick till bibblan i Kallinge för att läsa honom. Där började för övrigt också min kärleksaffär med London och där valde jag journalistik som framtidens drömjobb. Mina föräldrar älskade Ehrenmarks kåserier, böckerna stod på rad i bokhyllan hemma. Att prenumerera på DN var det dock inte tal om, det var en stockholmstidning och sådana behövde man inte. Blekinge Läns Tidning räckte.

När jag flyttade till Stockholm 1982 hamnade jag i en studentkorridor på Gärdet. Där hade vi en gemensam prenumereration och jag läste stolt. Att läsa en nästan egen DN var stort. Jag hade flyttat till en stad där det var naturligt. Jag fick vara med. Något år senare startade jag min första egna prenumeration och jag kommer fortfarande ihåg känslan under de första månaderna. Min DN. Bara min.

Torsten Ehrenmark var fortfarande kvar men DN hade då, även för mig, blivit mycket större än så.

När jag ett par år senare började en anställning som nyhetsreporter på DN var hela jag uppfylld av stolthet. Jag har aldrig senare, trots att jag jobbat på fantastiska ställen med minst lika kända varumärken, haft samma fysiska känsla av stolthet och glädje.

Kärleksaffären till DN har hållit i sig. Jag har många gånger funderat på att säga upp henne, några gånger har jag också gjort det. Då har prenumerationen blivit för dyr, det har varit när jag bott utomlands. Svenska beskickningar i London och Bern har sett mig sitta i en hörna och lusläsa. Det senaste året har jag och min man ofta diskuterat att avsluta prenumerationen, vi har både SvD och DN och vi läser sällan båda. Det senaste halvåret har vi insett att DN mycket ofta inte ens viks upp efter det att vi hämtat den i brevlådan utan går direkt till pappersinsamlingen utan att passera mina ögon. Det är om inte annat slöseri med papper.

I går var jag nära att följa med en grupp vänner som öppet tänkte sluta läsa DN. Men något höll mig tillbaka.

Jag vill ju inte. Jag vill ha DN. Men jag vill inte ha en dålig DN. En mesig DN. En hovsam DN. Särskilt inte en hovsam DN. När Gunilla Herlitz totalsågade årets roligaste text om Nobelfesten blev det inte bara för mycket, det blev direkt dumt.

Den här bloggen är mitt sätt att behålla DN. Ska jag blogga om henne måste jag ju läsa henne. Det har jag nästan helt slutat med. Det är synd.

Det ska bli intressant att se vilket ord som ska stå före Älskade DN.