Älskade DN

Vilka får nej?

Posted in DN by Paula Hammerskog on mars 19, 2010

I måndags var det deadline för att ansöka om avgångsvederlag. Några har gjort det offentligt som kulturens Nina Björk vars argumentation i Dagens Media kanske haltar en aning (varför är det konstigt att man skär ner på material som inte finns någon annanstans) – hon slutar dock.

Min egen gissning är ju att kulturen får samma redigeringsmall som huvudtidningen och ekonomi, jättestora bilder och texter som är max 2 700 tecken långa. Det behövs inte så mycket reporterkraft då, inte blir det så mycket innehåll heller.

Den 25:e ska tydligen slutgiltigt beslut fattas om vilka som får avgångsvederlag. Det har i veckan gått ut ett besked till medarbetarna på DN som säger att det inte finns tillräckligt med pengar i potten – alla som sökt kommer alltså inte att få. Idag har det dock varit en strid ström (som det brukar heta i kvällstidningarna) av folk in till personalchefen Magnus Janson för att skriva på pappren.  Kan bli en intressant process detta. De som får OK på avgånsvederlag ska vara ute hur huset den 1 april. Dit är det 13 dagar.

Undrar hur det känns för alla som inte får. Kommer de att tro att de fick nej eftersom de behövs? Eller för att pengarna tog slut? Det senare måste vara helt förfärligt att ens tänka.

Annonser

Måste läsas

Posted in DN by Paula Hammerskog on mars 18, 2010

Jag skickade ett par tweets i tisdags kväll om Debatt i SVT (kan ses på SVT Play).

Oavsett om ni sett eller ej, missa inte Johan Cronemans krönika om det i DN.

Snacka om att slå in en öppen dörr…

Posted in DN, journalistik by Paula Hammerskog on mars 12, 2010

Igår blev jag intervjuad av DN:s interntidning Myggan. Texten är visserligen mycket rakare och bättre än jag uttryckte mig (du milde vad det är svårt att vara tydlig när man pratar, jag borde verkligen kunna tala i klartext) men jag sa en viktig sak.

Jag sa ungefär att ”Ett av DN:s största problem är att känslan för nyheter har tappats bort, numera är majoriteten av det som står på nyhetsplats antingen reportage om saker vi redan visste om, eller nyhetstexter enligt formulär 1A om saker vi läste på webben någon annanstans i går.

I morse när jag öppnade tidningen (DN alltså, inte Myggan, den har jag inte, jag vet inte ens hur den publiceras numera), blev jag nästan full av skratt. På bästa nyhetsplats (åttan-nian) bredde ett reportage ut sig. Om något vi redan visste om. På näst bästa nyhetsplats, alltså sidan efter, följde ännu ett reportage som kan beskrivas på samma sätt, från samma plats.

Det är naturligtvis helt rätt att skicka en fantastisk reporter (Michael Winiarski) och en lika fantastisk fotograf (Paul Hansen) till Haiti för att berätta om det som hänt sedan jordbävningen. Det är naturligtvis lika rätt att de ska ha mycket plats i tidningen.

Ändå blir det helt fel.

1) Detta är ingen nyhet. Det här har vi läst om sedan ungefär dag fem efter katastrofen. Att lägga dessa texter och bilder här är rent slöseri, lägg dem i Söndag, eller i bakvagnen på huvudtidningen. Låt Paul Hansens bilder ta plats, men låt bilden, inte mallen (se punkt 2) avgöra storlek. Och låt Micael Winiarskis text ta plats, men låt texten, inte mallen (se punkt 2 igen) avgöra längd.

2) Huvudreportaget är gjort enligt DN:s nya mall, jättestor bild (oavsett om bilden är bra eller inte, den här råkar vara bra, den uppfyller dessutom DN:s nya giv att människor som är på bild ska vara glada, det ser gubben på bilden ut att vara), en huvudtext om själva saken på max 2700 tecken (helst kortare), en sidotext som är ungefär hälften så lång och två faktarutor. Låt mig säga en sak – vi läsare har genomskådat det tricket. Det märks att många faktarutor, för att inte tala om sidotexter, är där bara för att mallen säger det.

Förresten, lägg inte texterna i Söndag eller i bakvagnen, gör en hel bilaga. En chefredaktör hade nog gjort det. En VD förmodligen inte. Låt chefredaktören bestämma. Förresten igen, varför inte skicka samma reportageteam till Chile efter Haiti, låta dem göra liknande reportage där, lägg till en begåvad analys om vad, hur och varför saker ser olika ut – lägg så till något om omvärlden och dess reaktioner och agerande och DN har gjort en bilaga som kan användas i samhällskunskapsundervisningen. Med lysande texter och bilder.

För många år sedan jobbade jag på Expressen tillsammans med en nattchef som heter Bosse Andersson. En natt, när jag gjort en riktigt bra intervju som jag inte riktigt tyckte gick in på det trånga utrymme som då fanns till hands (vi talar nu om sådär tre på natten, tidningen bör vara ganska fylld då) ställde jag den hopplösa frågan ”Hur långt får det bli – som mest?”.

Bosse svarade med några ord jag tänker på varje gång jag skriver en text som är det minsta viktig.

– Inte längre än att varje bokstav har betydelse.

Att trycka in texter och bilder i mallar gör bara  osäkra skribenter, osäkra fotografer och osäkra tidningsmakare.

En sådan var (eller kanske är, jag tror Bosse jobbar kvar på Expressen) aldrig Bosse Andersson.

Nu är det dags att sluta skriva.